9:e april - bussar, nycklar och telefoner

Idag har vi återigen ägnat timmar åt att inte göra något alls...
Vi började med att bege oss till Universitetets (SPbGU) huvudbyggnad för att hämta mina visumpapper. På bussen bevittnar vi hur en rysk tjej i vår egen ålder reser sig för en äldre man. Trevligt, och han tackar förstås. När samme herre sedan kliver av sätter sig tjejen igen. Hon hinner precis börja läsa på sin läsplatta innan en äldre kvinna kommer fram till henne och argt säger: "res dig, res dig!" När den stackars tjejen hinner fatta att kvinnan pratar med henne får hon än ordentlig utskällning av kvinnan på temat "ungdomens brist på uppfostran". Underhållande att lyssna på, men ganska sorgligt...

Väl framme på "det 12 kollegiet" (SPbGU:s huvudbyggnad) hittar jag in på visumkontoret, bara för att få veta att ingen kommer vara där och kunna lämna ut mina dokument före kl 10.00. Då klockan är strax efter 9 och vi behöver komma iväg till lektionen frågar jag hur sent kontoret har öppet. Kvinnan som sitter där tittar helt oförstående på mig när jag säger att jag inte kan vänta en timme. Kan det finnas nåt viktigare än att hämta mina dokument?
Vi åker iväg till Staliga sjukhuset nr 2.

Den mycket ståtliga ingången till utbildningsavdelningen på sjukhuset

Dagens tema är pleurautgjutning och dagens undervisningspatient är direktör för ett företag. Detta betyder i praktiken att han har ett rum med TV, kyl och bara två sängar (istället för 4). Det betyder också att man tagit "lite extra" prover - däribland syfilisserologi - "för säkerhets skull".

Idag är det också vår tur att förbereda patienter för torsdagens storrond. Då både jag och Julia är lite nervösa bestämmer vi oss för att göra båda patienterna tillsammans. Den första är en medelålders man, som först är lite skeptisk men som skiner upp som en sol när vi berättar att vi kommer från Sverige. Rumskamraterna blir nästan lite avis...

Den andra patienten finns inte på sitt rum och är inte på någon undersökning. Vi sätter oss och väntar i korridoren, då sköterskorna tror att hon är ute. När vi väntat en timme ger vi upp. Vi traskar ner från 8:e våningen till kontoret där vi låst in våra kläder och saker. Dörren är låst och inte en människa syns till. Vi blir tvungna att traska upp till 8:e våningen igen (trappuppgången är helt inrökt, så när vi kommer upp har vi samma andnöd som patienterna på lungavdelningen). Tidigare under dagen har vår grupp (inklusive professorn) blivit utskällda av en sköterska för att vi använder matsalen (eller konferensrummet) på avdelningen (tidigare studenter har tydligen haft med sig ohyra!?) så vi är lite nervösa när vi frågar två sköterskor om var vi kan få en nyckel till kontoret. De tipsar oss om att titta i ett bord som ska stå någonstans utanför kontoret, och tro det eller inte lyckas vi hitta både bord och nyckel. Vi slipper åka hem i läkarrock, men måste trots allt komma tillbaka imorgon för att träffa den andra patienten...

Högteknologisk apparatur på sjukhuset

Och just det... Sista dagarnas nytillkomna problem är min telefon. Första dagen här köpte vi ryska SIM-kort. Killen som sålde dem till oss var lite väl entusiastisk, men berättade i alla fall att vi skulle ringa gratis till varandra och att vi inte skulle ha nåt internet. Bra - vi har ju internet hemma och behövde ju bara telefoner att ringa och sms:a med.
Efter två dagar märkte jag att mina första 150 rubel (ca 30 kr) hade gått åt trots att jag bara skickat 2 sms till Sverige och några få sms till Julias ryska nummer. Lite väl dyrt, men jag laddade i alla fall på 500 rubel till samtidigt som jag funderade på varför Julia hade mycket mer pengar kvar trots att hon ringt och sms:at mer än jag. Inga mer sms till Sverige från det numret.
Eftersom jag ändå tyckte att det gått åt lite väl mycket pengar kollade jag för säkerhets skull att roamingfunktionen var avstängd. Jag blev också tipsad att ringa kundtjänst som skulle skicka en lista på mina utgifter sista 30 dagarna. Det skickade ett dokument som varken gick att öppna på Iphone, Ipad eller datorn och som jag därför fick skicka hem till Adam för konvertering till pdf. När jag så lyckades läsa dokumentet framgick det att min telefon gjort något på internet en gång i timmen och att detta något i regel tagit 4 minuter. I sann vetenskaplig anda testade jag vad som hände om jag kopplade upp telefonen till ett WiFi, satte på Airplane mode eller stänger av telefonen. Endast om telefonen var helt avstängd slutar den att dra pengar.
Idag har jag tröttnat (efter att ha haft telefonen av i ett dygn) och går tillbaka till SIM-kortaffären. De kan inte göra något, men jag frågar om jag kan byta till en variant där det ingår internet, så att jag i alla fall inte behöver betala över 50 rubel/dag. Jag får veta att jag kan det, men att de inte kan göras i den affären. Vi hittar en annan affär där en ung man är lika entusiastisk som den första vi träffade, men endast kan ge mig numret till kundtjänst, så jag ringer dit. Efter 4 minuters "telefonmusik" får jag så tala med en specialist. Hon har en mycket stressad, och för övrigt ganska otrevlig ton och när jag förklarat mitt ärende säger hon "Du måste betala för varje gång din telefon ansluter till internet". Det har jag fattat. Jag försöker flera gånger förklara för henne att det jag undrar är om hon kan se vad det är telefonen gör (så att jag kan hindra den från det) eller stänga av internet helt och hållet, men hon upprepar gång på gång samma sak. Då jag vid något tillfälle inte hör vad hon säger och frågar om pratar hon med en ännu otrevligare, dessutom sarkastiskt långsam röst, men svarar fortfarande inte på någon av mina frågor. Jag tackar för mig och ber helt enkelt killen i affären att utöka mitt abonnemang så att jag får internet. Nu betalar jag varje dag en extrakostnad för ett internet jag inte behöver, för att inte behöva betala enorma summor för något min telefon gör av sig själv. Fullständigt logiskt.