30:e april - avsked

Idag träffade vi Natalya för sista gången, för att hämta alla dokumnet. Det kändes lite konstigt att gå till Medicinska fakulteten för sannolikt sista gången någonsin...
På kvällen var vi på Mariinskyteatern och såg Våroffer (tyvärr i en ganska dålig uppsättning), Den förlorade sonen (i en bättre, men ganska vågad uppsättning) och sist Eldfågel (i en fantastiskt bra uppsättning). Efter det tog vi en öl med Igor och Alex, vilket förstås var väldigt trevligt, men sorgligt också. När jag kom hem satt vi och drack te och åt tårta med "kollektivet" - också trevligt, men sorgligt. Det är så synd att studierna inte fungerat - jag skulle så gärna stanna kvar här ett tag till! Och jag hatar att ta avsked.

Men imorgon kommer Adam på besök och vi ska se till att njuta av staden i några dagar till!

29:e april - hissar

Dagens förmiddag gick åt till att vänta på Natalya. Vi skulle lämna dokument till henne (orginalen på våra betyg från placeringarna, som hon tog kopior på i torsdags, men först i fredags insåg att hon behövde orginal på) och fylla i en ansökan om att avbryta utbytet. Vi hade kommit överens om att vi skulle komma under förmiddagen, men hon hade tyvärr inte en tanke på att hon skulle meddela oss att hon behövde uträtta något i SPbGU:s huvudbyggnad, 30 min resväg från medicinska fakulteten. Börjar kännas som att vi spenderat mer tid på att vänta på saker den här resan än att faktiskt uträtta något...
På kvällen hängde vi med våra två tjetjenska klasskompisar, först på ett fik och sedan hemma hos dem. Ironiskt nog fastnade vi i hissen upp till deras studentboende (2:a gången på en vecka...) och blev sittande i ca 25 minuter. Nödsignalsknappen fungerade tyvärr inte, men efter att killarna lyckats bryta upp den inre dörren i hissen och vi dessutom fört ganska mycket oljud, lyckade någon tjej i alla fall höra oss. Hon meddelade receptionen, som på något sätt fick tag på någon som lyckades släppa ut oss - undrar bara om hissen fungerade sen också...
Tur att de bor nära oss, för det blev ganska sent innan vi traskade hem genom natten...

Ett desperat försök att ta oss ut

27:e april - lugnet före stormen

Idag var återigen en sådan där dag då jag gärna hade stannat kvar här ett bra tag till (trots att vädret mest var grått). Jag vinkade av min familj efter förmiddagsfika på Nevskij och på eftermiddagen åkte vi iväg till Smoljnyj (en kyrka och ett kloster).

Fint var det. Och av någon besynnerlig anledning såg vi 4 brudpar (2 med identiska klänningar) som kom i varsin vräkig limousine och skulle fota sig utanför kyrkan. Verkar vara nån grej...

Imorgon åker vi till 2:a sjukhuset för sista gången. Hoppas vi slipper utskällningar...

26:e april - loppor

Min rumskompis är bortrest. Därför blev jag lite förvånad när jag vaknade på morgonen och hittade en av de andra tjejerna som bor i lägenheten i den andra sängen i rummet. När hon vaknade berättade hon att hon hittat loppor i sin säng, men att kvinnan i receptionen sagt att hon inte kunde göra något åt det på natten. Det va bara det som fattades... Jag vill inte ha med mig några fripassagerare till Sverige. Under dagen kom dock någon från receptionen upp och sa att det antagligen bara var vägglöss... Jag har inte sett varken någon lus eller loppa, men jag vet vem som kommer frysa allt sitt baggage när hon kommer hem.

På sjukhuset fick vi varsitt skriftligt fall, som vi lyckade lösa. Eftersom vår kardiologilärare älskar att ständigt jämföra oss med de andra studenterna, var detta förstås något han var tvungen att berätta för dem när de inte lyckades. Han verkar verkligen njuta av att vända studenter mot varandra... Mot oss har han dock fortsatt varit lite för trevlig. Är han rädd för en ny utskällning av dekanus kanske?

Vi pratade också med en patient med en tyst infarkt. En mycket artig man, som när vi precis var klara började komma med de mest rasistiska kommentarerna man kan tänka sig. Och han verkade inte ens reflektera över att det skulle vara nåt märkligt... Skrämmande.

På eftermiddagen gick vi på ett muséum om Leningradblockaden vilket var intressant, och långt mer givande än undervisningen. På kvällen gick vi på Spader dam (en av musikhistoriens absolut bästa operor av Tjajkovskij). Föreställningen var orginell och huvudrollsinnehavarna sjöng grymt. Tyvärr var orkestern inte den vassaste jag hört (en hel del intonationsproblem och ett mediokert violasolo) och vid ett tillfälle åkte orkestern och sångarna isär typ 2 slag. Det har jag nog aldrig hört på en proffesionell opera förut...

Kvällen avslutades med ett plaskande hem genom ösregn.

25:e april - hissar och annat

Idag kom vi till sjukhuset en timme innan lektionen för att prata med en patient och följa med henne på coronarangio. På väg dit tog vi, underläkaren, 2 sjukskötersor och patienten (på brits) en hiss. I hissen jobbade dessutom en kvinna vars enda uppgift verkar vara att trycka på hissknapparna. Mitt emellan 2 våningar stannade så hissen. Det tog väl ungefär 30 sekunder innan sköterskorna och hisskvinnan började skylla på oss - vad gjorde vi egentligen i hissen? Studenter? - jaha, vad ska ni lära er, att åka hiss? Jag kunde inte låta bli att kommentera att hisskvinnan gott kunde sagt till innan om vi var för många.
Hisskvinnan tryckte i alla fall på nödsignalen och kom i kontakt med en kvinna som inte sa så mycket. Tydligen skulle vi bli uppvinschade för hand på något sätt... Hisskvinnan blev lite otålig och började sparka på hissdörren, vilket sannolikt hördes över hela sjukhuset. Då ropade någon utifrån att vi skulle försöka fördela tyngden lite jämnare i hissen. När vi gjort det fortsatte hissen lugnt och stilla ner till nästa våning. Tänk om man skulle kunna ge hisskvinnan en halvdagsutbidning om hur hissen fungerar, då kanske hon till och med inte skulle behöva skälla ut studenter enbart på grund av deras existens. 
Coronarangion drog ut lite på tiden, så vi blev en halvtimme sena till lektionen. När vi kom in i klassrummet mötte oss en mycket tryckt stämning. Ingen hälsade på oss, och det kändes som att alla hatade oss. Undrar vad kardiologiläraren sagt till studenterna om oss... Kardiologiläraren fortsatte idag att vara extra trevlig mot oss. Tyvärr känns det inte så äkta, och antagligen är han nog bara rädd för ytterligare utskällning uppifrån.

Efter lunch åkte vi in till fakulteten. Efter allt som hänt har vi bestämt oss för att avbryta utbytet i förtid och åka hem. Det förklarade vi för Natalya. Hon försökte övertala oss att "försöka lite till" i ungefär en timme, men eftersom vi försökt i 4 veckor nu utan resultat var vi säkra. Nästa vecka åker vi hem. Det känns sorgligt att behöva lämna staden, men tyvärr är det det enda möjliga.

På kvällen träffade vi min familj igen och fikade, letade böcker och åt middag.

24:e april - för ärliga?

Idag skulle vi ha haft ett seminarium eller något liknande. Det sista Mr O sa igår var att någon (undrar vem...) skulle ringa oss och komma överens om tid och plats för det. Eftersom detta är Ryssland ringde förstås ingen...
Vi hade inget bättre för oss, så vi åkte till 2:a sjukhuset för att gå med vår kardiologilärare på ronden istället. Så fort vi öppnade dörren till hans kontor började en lång utskällning (som läraren själv hävdade inte var en utskällning) när han förklarade för oss att vi inte skulle ha pratat med dekanus i lördags. Nu hade läraren och Mr O fått en massa skit för att lektionerna är alldeles för korta och för att studenterna inte träffar några patienter (kanske berättigat?) och vi skulle ju ha fattat att vi inte skulle gått till högre personer, utan bara löst praktiken med honom. Eftersom läraren är längst ner i näringskedjan (förutom vi studenter) är det han som blir syndabock, trots att hela systemet egentligen är åt skogen.
Vi blev ganska upprörda. Visserligen är dekanus inte speciellt trevlig och visserligen är det kanske synd om kardiologiläraren för att han blivit utskälld, men att vi ska behöva ta skit från samtliga håll för att vi är ärliga om hur undervisningen ser ut och vad vi saknar - det börjar bli väldigt, väldigt tröttsamt. Kardiologiläraren försökte visserligen säga att han inte heller gillar systemet här ("och att vi förstås har rätt"), men han tycker ju uppenbarligen att vi har skvallrat på honom och tyckte att det var läge att skälla ut oss för det... Dessutom tycker han att vi har förstört för de andra studenterna, eftersom de ju kommer behöva ha mer undervisning nu. Jag dör.

Trots att vi kände oss ganska upprörda gick vi i alla fall med på ronden. Kan väl inte säga att det gav sådär mycket, men både vi och kardiologiläraren höll uppe en fasad och lådsades att allt var helt lugnt. Han var nästan för trevlig. Kanske är han rädd att vi ska berätta för någon att vi blivit utskällda?

Idag kom mina föräldrar och Katti på besök också. Och efter middag och kvällspromenad med dem kändes förstås allt bättre!

Finbesök

23:e april - Den lokala Dr House

Idag var vi inbjudna av Mr O att gå med honom på ronden på det sjukhuset där han arbetar. Sjukhuset är en "internationell, privat klinik" som har något slags samarbete med ett försäkringsbolag med samma namn. Vi blev insläppta till Mr O som höll på att fixa in någon (som han tilltalade med du, så uppenbarligen en ganska nära person) till centrets gynekolog. Under tiden fick vi titta på några eko-bilder som han sa att vi skulle säga vad det var och hur det skulle behandlas. Vi lyckades komma fram till att den första visade en tromb (men inte att det var en tromb i v. jugularis orsakad av en CVK), men hann inte fler. Han tyckte nog inte att vi var så duktiga...

Efteråt var det rond. Ronden såg ut som en scen ur någon amerikansk sjukhusserie. Förutom Mr O och vi var det 3-4 andra läkare som var med (en var neurolog, men det var lite mer oklart vad de andra var - uppenbarligen specialister i alla fall) och en kvinnlig underläkare under utbildning. (Hon fungerade för övrigt som Mr O:s privata sekreterare och fick ta hans telefonsamtal ungefär hela tiden, men förväntades tydligen inte säga så mycket.) Alla var klädda i kostym + läkarrock och allting var väldigt rent och snyggt - vi hittade till och med en handspritflaska! Vi undrar förstås hur mycket pengar man måste ha för att få behandlas på den kliniken - uppenbarligen är det inte vem som helst som kan vara där.

Mr O var tvungen att ta hand om en annan patient, så ronden togs över av en annan överläkare. När vi var klara gick vi upp till Mr O:s kontor och knackade på. Han höll precis på att ta hand om en patient. Vi förstog aldrig riktigt varför denna patient, vars huvudsakliga besvär var ledvärk, skulle behandlas av en kardiolog. Vi förstod inte heller varför han direkt efter skulle gå till husets neurolog, eller allra minst varför han hade med sig en egen läkare (kanske husläkare?).
Om man har pengar här (eller känner rätt personer) kan man uppenbarligen få precis hur mycket vård som helst, medan "vanliga" människor får gå till 2:a sjukhuset (eller något ännu värre...)

Efter lunch kom vi tillbaka för att gå på en föreläsning med läkarna. Föreläsaren var duktig, men pratade om immunbrister och immunmodulatorer vid kroniskt trötthetssyndrom. Det är ju trevligt att folk försöker hjälpa oss att "fylla ut schemat", men tyvärr har aktiviteterna inte så mycket med våra "valda kurser" att göra.

Nu på kvällen har vi försökt fylla i vår "utbildningsplan". Först nu tycker Natalya att det är dags att vi definierar vad vi ska läsa här. Eftersom samma regler gäller för oss som för "alla andra" ska det tydligen gå 2 veckor, medan man planerar utbildningen och sedan skickar en plan till hemuniversitetet för att de ska godkänna den... Och det borde vi förstås ha förstått för länge sen. Precis som vi borde ha förstått att det inte finns någon här som planerar studierna för eventuella utbytesstudenter utan att de själva kan välja vilka lektioner de ska gå på ur 6 föreläsningsscheman (1 för varje år) där det inte framgår föräläsningarnas ämne (det kan man ev hitta i ämnenas "temaplaner" - ungefär 5-10 per år) och de praktiska blocken (ett 20-tal per årskurs) där man ibland kan hitta tid och plats för undervisningen (som sannolikt inte stämmer, eftersom lärarna kommer överens med gruppen om något annat). Generellt gäller förstås att föreläsningarna kan bytas ut, utan anledning eller utan att det framgår skriftligt någonstans.

Och föresten... I Ryssland har man en hel del helgdagar i maj. De statligt utlysta helgdagarna verkar spikade (även om det tydligen också varierar från år till år), men ingen på SPbGU kan än så länge säga säkert vilka dagar som är lediga och vilka som det är undervisning i nästa vecka. I schemat står det exempelvis föreläsningar den 3:e maj (helgdag) och inte ens föreläsarna vet om de ska ha föreläsning då...

Man kanske skulle tipsa den ryska staten om en allmän grundkurs i planering för alla medborgare..?

Dagens klinik

22:a april - ljus i tunneln?

Idag åkte vi iväg till 2:a sjukhuset 2 timmar innan lektionen för att själva ta patienter. Vi pratade och undersökte två stycken arrytmipatienter. Intressant, men fortfarande är det ju inte direkt någon som går igenom fallen med oss...
Lektionen handlade om akuta koronara syndrom, med EKG-fall. Jisses, vad de ryska studenterna inte kunde tolka EKG. De kunde varken se om det var sinusrytm, ST-höjningar eller ens skilja på S- och Q-vågor...
Kardiologiläraren har nu också fixat till att vi ska gå med kardiologjouren på söndag. Även om han inte riktigt helt förstår vad vi vill, så anstränger han sig - och det uppskattas! Efteråt hade vi en tuberkulosföreläsning.

Sedan åkte vi iväg till fakulteten för att träffa vice dekanus - vi visste inte ens riktigt varför. Det visade sig dock vara en lyckoträff. Hon var en, till synes, mycket praktiskt lagd kvinna, som försökte konkretisera problemen. Äntligen! Hon lovade att ordna neurologipraktiken i maj och var öppen för möjligheten för oss att gå med de studenter (eller vad man ska kalla dem) som gör motsvarande AT. Fast det som de gör motsvarar snarast våra praktiker hemma...

Det enda som känns lite synd är att Natalya fortfarande är helt oförstående för det faktum att vi gärna hade velat ha lite mer information i förväg. Enligt henne är vi väldigt ovanliga, som har något slags krav på oss kring vad vi ska läsa. Och att man inte planerar utbildningsplanen förrän studenterna är här är tydligen så man "alltid" gör.

Vår utbildningsplan för denna vecka...

Hur som helst är våren här nu och jag ser lite ljusare på framtiden! Och på onsdag får jag finbesök från Sverige...

21:a april - terapi

I alla fall jag var fortfarande ganska moloken idag. Efter gårdagens samtal med dekanen, som vi i förväg hade hoppats på, kändes det bara värre. Jag glömde för övrigt berätta att han förklarade för oss att vi faktiskt har väldigt mycket praktik här - "i väst släpps man ju inte fram till en patient förrän tidigast sista året". Han hade visst stenkoll på hur saker och ting fungerar till exempel i Sverige.

Idag åkte vi i alla fall till "Tsarskoje selo", de ryska tsarernas sommarresidens. Vi gick runt i det ena av slotten ("Katarinapalatset") och där var det guld precis överallt.

Visst var det fint, men lite väl skrytigt kanske...

Sen tog vi en promenad i parken, vilket var väldigt skönt. För första gången under hela resan har det känts som om luften man andas är ren. Tror att promenaden fungerade lite som terapi, för efteråt mådde i alla fall jag lite bättre...

Lustigt - på helgerna känns det som att det är värt att vara här trots allt, men i veckorna känns det inte alls som det... Imorgon är det måndag igen och vi får väl se vad denna vecka har för överraskningar åt oss.

20:e april - vi lever i en parodi

Igår fortsatte vi med kardiologin. Eftersom det var fredag höll läraren en timmes monolog om Sick Sinus Syndrome och hypertensiv kris. Sen var vi klara (verkligen praktik alltså...)
Efter lektionen pratde vi lite mer med läraren och förklarade igen att vi skulle behöva mer praktik eftersom vi inte tycker att det är tillräckligt med 1-2 timmar per dag. Läraren sa att han gör så för att gå de ryska studenterna till mötes (de behöver tid för att skriva examensarbete m.m.) men att vi gärna kan ha mer praktik. Men vi måste definiera vad vi vill göra så vi försökte förklara att vi gärna skulle vilja gå med "vanliga" läkare i rutinarbetet (som vi är vana vid hemma). Den typ av praktik som vi skulle vilja ha här verkar ingen ha hört talas om, men vi kom i alla fall överens om att vi ska gå med kardiologjouren nästa söndag.
När vi kommit överens om det tackade vi och gick. Eftersom det var flera timmar kvar tills föreläsningen satte vi oss i korridoren och diskuterade vad vi skulle göra. Då kom av en slump samma kardiologilärare förbi. Han undrade varför vi inte sagt till att vi inte hade något att göra. Nu skulle det komma en ny patient och vi kunde gärna ta emot henne med en av underläkarna. Vi väntade in underläkaren, men hon hälsade via den andra underläkaren att vi skulle börja med patienten själva. Vi gick in och tog anamnes och status. När vi var klara hittade vi "vår" underläkare och började redogöra för patienten. På sjukhusen här har inte studenterna någon roll i själva vården, så hon lyssnade på oss i ca 30 sekunder. Sen skulle hon själv gå in till patienten och fråga precis samma saker som vi frågat, och det var uppenbart att vi inte skulle följa med in. I efterhand har vi förstått att den "handledningen" vi kan få på avdelningen är att läsa i journalen vad de "riktiga" läkarna skrivit och kolla om vi gjort "rätt"...
Eftersom ingen verkade så intresserad av oss gick vi och åt lunch och väntade in dagens föreläsning. Efter föreläsningen (kardiomegalier) gick vi fram och pratade med chefen för institutionen för internmedicin (Mr O). Natalya hade sagt att han också var ansvarig för neurologin så att vi skulle kunna diskutera utökad praktik under den rotationen (i maj) med honom, men det stämde inte alls. Vi pratade i alla fall lite om kardiologin, men eftersom vi hade något slags plan för nästa vecka (kardiologi) fanns det inte så mycket att säga. Mr O gillade dock inte alls att vår kardiologilärare har så korta lektioner... (Det kändes som att vi förrådde honom.)

Utanför utbildningsavdelningen på sjukhuset

Idag var det konferens för unga forskare. Jag hade skickat in ett abstract och blivit utvald att hålla en muntlig presentation. Tyvärr är jag helt övertygad om att anledningen till att jag var utvald inte var att mitt abstract var så bra, utan att det faktum att jag var från Sverige var mycket viktigare.
Föredraget gick väl inte strålande, men jag överlevde i alla fall. Jag valde att hålla min presentation på engelska, eftersom jag inte är van att prata om sådana saker på ryska (jag frågade ansvariga för flera veckor sedan vad som var att föredra och det skulle vara ok). Jag var dock den enda som pratade på engelska på denna "internationella" konferens och i slutet av konferensen fällde också en av de ledande från organisationskommittén kommentaren att "vi skulle kunna göra detta på engelska och vi skulle kunna göra detta på latin, men jag tycker att vi ska fortsätta att alltid göra detta på ryska!". En absurd kombination av att de gärna vill verka internationella, men samtidigt vill understryka att de ju trots allt är bäst själva.
Under konferensen fick vi också tala med dekanus. Jag trodde först att han var en hjälpsam person, men jag har nog aldrig träffat en drygare människa. Vi förklarade för honom att vi önskar mer praktik och hur vi hade fått det presenterat att vårt utbyte skulle vara. Dekanen ringde dit Mr O och skällde ut honom framför oss för att kardiologin bara är 2 timmar per dag (stackars vår kardiologilärare som kommer få så mycket skit, trots att han är den förste som konkret försökt hjälpa oss). Sen tyckte dekanen att han skulle "testa" oss lite och började förhöra oss på lungvolymer. Jag kan ärligt säga att jag inte kan den ryska terminologin för detta, och försökte förklara detta (på svenska är det ju inga problem), men dekanen tyckte att "lungvolymer är ju internationella" (trots att de ryska översättningarna är helt obegripliga för mig). Dekanen höll ett tal för oss om att vi inte kan komma med egna "önskemål" om vi inte kan teorin ordentligt och förklarade för Mr O att vi inte kan nånting alls. Han skällde också ut oss för att vi inte varit på hans föreläsningar som på schemat är markerade som kirurgi. Eftersom vi är här för internmedicin och neurologi har vi förstås bara gått på föreläsningar i de ämnena. Dekanen var inte intresserad av att lyssna på det (han har nog fortfarande ingen aning om vad vi ska läsa här, utan ville bara visa upp sin makt) och konstaterade att han har en del klagomål på oss också. Jag bokstavligen kokade av ilska, eftersom jag kände mig så otroligt förnedrad, men lyckade i alla fall hålla igen.
Det enda possitiva som kom ut av samtalet var att Mr O föreslog lite fler aktiviteter i nästa vecka (med honom).

En jättelång korridor i den anrika huvudbyggnaden, där konferensen hölls

Efteråt var det prisutdelning på konferensen. Det kändes som något slags parodi, där ungefär hälften av alla deltagare fick något pris. Jag fick ett "tredje gradens diplom" för bra föredrag - vad nu det betyder. Jag fick i alla fall gå upp på scen och skaka hand med samme dekan som log och gratulerade. Jag log nog inte lika mycket tillbaka...

Det är en sådan absurd situation här. Å ena sidan är det prestigefullt för SPbGU att ha ett samarbete med Karolinska Institutet, men å andra sidan tar folk alla tillfällen i akt för att visa att vi studenter inte är värda något alls. Det är inte roligt att bli utskälld för att man ber om att få jobba mer. Det har nu gått tre veckor och det känns som om varje dag är något slags kamp. Snart orkar vi nog inte mer, utan åker hem.

18:e april - bäst i klassen..?

Vår kardiologiplacering fortsatte som tidigare, dvs "undervisngen" bestod framför allt av ett förhör på akut hjärtsvikt och förmaksflimmer. Men innan lektionen började sa läraren att de enda två som lyckats skriva en ok bedömning av sina patienter var "våra utländska gäster", dvs vi. Själva tyckte vi väl egentligen att våran inlämnade "journal" var ganska medioker, men vem vet.
Tyvärr finns nog också möjigheten att läraren mest sa så för att köra med de ryska studenterna - han har ju inte alltid det finaste sättet mot någon i gruppen, utan samtliga har väl vid det här laget fått en och annan gliring.
På eftermiddagen åkte vi in till fakulteten för att gå med 4:e kursen på en föreläsning om akut astma. Tyvärr visade sig föreläsningen inte alls handla om det, utan om allergiska reaktioner Dessutom var allt sådant som vi hört innan. Det är inte så enkelt för oss att skapa ett "individuellt schema" om föreläsningarna inte alls är de som annonseras i förväg...

Efter föreläsningen åkte vi iväg till Ryska muséet, som har kvällsöppet på torsdagar. Lugnt och skönt var det också. Jag gillade (förstås) avdelningen med 1900-talsverk mest och hann väl tröttna på både ikoner och 1800-talsromantik... Men mycket guld var det hur som helst!

Rysk skildring av slaget vid Poltava

Guld!

För övrigt pågår fortfarande mailaktivitet med KI och ansvariga här, och imorgon ska vi träffa chefen för institutionen (internmedicin). Hoppas att vi kan få hjälp att organisera något slags utökad praktik...

17:e april - gyn och barn

Idag hade vi s.k. självstudier. Alex hade ordnat ett studiebesök åt oss på Institutet för gynekologi och obstetrik, så vi fick en privattur av en professor där.
Vilken otrolig kontrast! Det här sjukhuset höll verkligen en mycket hög standard (det såg finare ut än förlossningen på Karolinska...) och allt var supermodernt, trots att själva byggnaden är gammal och anrik. Och de hade en egen neo-avdelning med jättesöta barn.

Institutet för gynekologi och obstetrik

Efteråt gjorde vi misstaget att äta i matsalen bredvid sjukhuset/universitetet (den äldsta studentmatsalen i stan). Det var ingen höjdare...

Diskussionen med ansvariga här och på KI fortsätter via mail. Vi får se vad som händer...

16:e april - fusk och annat

Idag fortsatte vi med kardiologin. Till idag skulle vi ha läst på om kardiomegalier och lektionen bestod i att var och en av oss muntligen fick besvara en fråga på det ämnet. Man fick först skriva ner svaret på ett papper och de andra studenterna hade de mest finurliga sätten att fuska - med telefoner, böcker och surfplattor. Läraren såg allt, och kommenterade detta, men gick ändå ut ur rummet flera minuter utan att kolla vad vi gjorde under tiden. Frågorna var svåra och läraren var ganska dryg mot dem som inte svarade så "bra". Jag fick en fråga på restriktiva kardiomyopatier och kunde haspla ur mig något som trots allt gick hem.
Efter lektionen frågade Alex (och vi) läraren om det skulle kunna gå att ha mer praktik på avdelningen, då vi ju endast går 2 -3 timmar per dag. Han sa att det går bra att vi är på sjukhuset längre på dagarna, men att läkarna antagligen inte kommer att ha tid för oss - uppmuntrande...

Sen lyckades vi äntligen få till våra efterlängtade busskort. I förra veckan var vi ännu inte inlagda i rätt datasystem, eftersom kvinnan som lägger in studenter i systemet endast åker och gör det en gång i veckan. Men idag kunde vi alltså gå till en annan kvinna för att få det bekräftat att vi var inlagda, sen gå till banken och betala, sen gå till ett annat ställe för att ta foto och göra själva kortet och sen slutgiltligen till en tunnelbanekassa för att ladda själva biljetten. Helt solklart.

Vi har varit i kontakt med den person på KI som skrev på utbytesavtalet med SPbGU, då vi inte riktigt tycker att vår "individuella studieplan" lever upp till förväntningarna. Han rekommenderade oss att ta kontakt med dekanus här, som är den som är ytterst ansvarig. Jag skrev därför ett längre brev kring vad vi förväntat oss och hur vi upplever situationen och med önskemål om att få träffa honom och diskutera möjligheter till förändring. Jag har inte fått något svar där, men blev istället uppringd av Natalya. Vi pratade i 50 minuter och min känsla var att hon inte gillade att vi kontaktat dekanus... Hon kunde inte riktigt förstå varför vi inte är riktigt nöjda, då vi ju har precis samma regler som andra studenter, dvs "clinical rotations" på förmiddagarna och nu i praktiken inget på eftermiddagarna. Ju mer vi pratat med henne, desto mer uppenbart blir det att uppfattningarna om vad utbytet skulle innebära skiljer sig väldigt mycket mellan SPbGU och KI. Clinical rotation här betyder 3 timmars kliniskt seminarium 4 dagar i veckan, hos oss betyder det heldagar på praktik med självständigt patientarbete. Härifrån har man tyckt att vi borde ha kunnat läsa oss till det på hemsidan, medan vi förstod det som att våra kurser innebar heltid. Det vi egentligen vill göra (praktik) kan man bara göra efter läkarexamen (som AT ungefär) eller utanför studierna, som man då ordnar själv.
Jag har visserligen inget emot att ha mycket fritid i en stad som St Petersburg - men vi måste ju ändå försöka göra något som kan tillgodoräknas hemma på KI...

Jag och min rumskompis har förresten brutit upp balkongdörren idag (mest tagit bort skumgummiisolering och tejp) så nu kan man gå ut på balkongen och spana ut över Finska viken. Vårkänslor?

15:e april - Kardiologi

Idag började vår kardiologiplacering. I schemat stod det bara att vi skulle vara på 2:a sjukhuset, 6:e våningen och namnet på läraren. På något märkligt sätt hittade vi, men inga av de ryska studenterna, dit i tid i alla fall. Läraren är en 35-årig (ungefär?) överläkare som raskt proklamerade att antingen kommer man i tid eller så behöver man inte komma alls. Han verkade sträng, så vi får se hur det här går... Vi tog anamnes och status på en patient tillsammans och svarade i alla fall någorlunda rätt på frågor kring klaffvitier och blåsljud.

Vi har skaffat oss ett stamcafé vid sjukhuset där man kan äta lunch billigt och där det dessutom finns en fungerande toalett (det gör det inte på sjukhuset, i alla fall inte för studenterna), så vi åt lunch där innan tuberkulosföreläsningen.

Man får alltid efterrättspaj...

Efter föreläsningen åkte vi in till fakulteten och kunde äntligen hämta våra studentkort. Nu räknas vi äntligen lite mer som riktiga människor... (Och dessutom kan vi gå billigt på museum.)
Eftersom vi inte är så nöjda med schemat (vi har bara praktik på förmiddagen och i maj kommer det i princip inte att finnas några föreläsningar) tog vi upp det med Natalya. Efter en lång stund hos henne hade vi inte kommit fram till så mycket, förutom att vi ska träffa institutionschefen på fredag. Får se om det leder någonstans... Det vi önskar är egentligen bara att få lite utökad praktik med några "vanliga" läkare, men det verkar svårt. Det finns nämligen inget dokument som man kan skriva det i.
Vi berättade också att vi tycker att vissa föreläsare betett sig lite otrevligt mot oss. Det var ju tråkigt tyckte Natalya, men eftersom de tydligen beter sig tråkigt mot de ryska studenterna också så verkar det inte finnas så mycket man kan göra. Nedslående.

14:e april - uppfostran!?

Idag var vi först på "Kunstkamera" - Ryssland äldsta museum med en "naturvetenskaplig avdelning". Den avdelningen består framför allt av ett hundratal glasburkar som innehåller barn och foster med missbildningar. Ganska vidrigt faktiskt.
Men vad som är vidrigare är att stället var fullt av levande barn som var där och tittade. Vilka föräldrar tar med sina barn på en sån utställning? - jag hade blivit traumatiserad...

På "Kunstkamera" finns kulturskatter från världens alla hörn. Från Sverige hittade vi bara en enda skylt...

Exteriören avslöjar inte vilka äckligheter som finns där inne

Sen gick vi på "Törnrosa" på Ermitageteatern. Helt ok uppsättning, men orkestern var betydligt tightare än dansarna.... Och publiken var hemsk (mycket turister) och verkade inte veta hur man beter sig. Hela det stora konsertmästarsolot stördes av publiksnack, febril sms-aktivitet och mycket odiskreta snytningar.

Ermitageteatern

Om det inte hade varit för att vi fick vänta 30 minter på bussen hade vi nog uppskattat stadsvyn på natten ännu mer...

13:e april - smuts och litteratur

Idag har jag tvättat. Det finns en tvättstuga i boendet, men samtliga rumskompisar har avrått från att använda den. Dessutom måste man gå och betala för att använda den (eller rättare sagt för att en rysk tant ska använda den åt en) på ett helt annat studentboende dit det tar över 20 minuter att gå - praktiskt. Jag har tvättat för hand istället och vattnet blir bokstavligen svart. Inte konstigt att man känner sig skitig varje gång man kommer hem. Varje gång man varit ute på stan (och framför allt i kollektivtrafiken) känns det som om man kommer hem med ett tjockt lager damm och smuts på kroppen...

Sen har vi också varit mycket kulturella och besökt "Pusjkin-muséet" och "Dostojevskij-muséet". Mycket trevligt båda delarna!

Julia fotar "poeten"

Här bodde F. Dostojevsij i alla fall 3 år av sitt liv

På vägen spanade vi också lite på fina tunnelbanestationer...

Pusjkins egen tunnelbanestation

Rulltrappan upp från det vi tror är stadens djupast belägna station (Admiraltejskaja)

12:e april - munta, the Russian way

Idag har vi haft vår första munta här. Inför detta hade tjejen som igår hade med sig bakelser förberett en liten present till professorn - ett inramat foto av gruppen och professorn. Eftersom vi inte hann träffa min patient igår skulle vi börja dagen med att träffa henne och gå igenom det fallet. Tyvärr var hon precis på väg till massage när vi kom dit, så vi sköt upp det till senare...
 Istället började muntan. Först ut var en av tjejerna (inte hon med fotot och bakelserna). Hon utsattes för ett korsförhör i 40 minuter, men klarade sig "på håret" enligt professorn. Under hela förhöret satt tjejen med bakelserna och viskade svaren på frågorna, precis så högt så att alla (inklusive läraren) kunde höra det.
Efter detta gick vi återigen upp till avdelningen för att leta efter min patient. Den här gången visade det sig att patienten blivit utskriven. Typiskt. Professorn lyckades i alla fall hitta hennes journal (en pappersjournal, som liksom de flesta pappersjournaler skrivits med fullständigt oläsbar handstil). För att spara tid bestämde sig professorn då för att jag skulle få mitt förhör på den patienten, men först fick vi äta lunch.
På väg till lunchen sa tjejen med bakelserna att vi kunde gå igenom vad jag skulle säga under förhöret i pausen. Jag har insett att reglerna här ser helt annorlunda ut än hemma, men ska jag göra prov så tänker jag svara själv - så jag tackade nej, ganska tvärt. Till min stora lättnad (och till hennes fördel - jag hade sagt ifrån annars) höll hon sig faktiskt tyst under mitt förhör. Förhöret var väl inte precis något ärevarv, men jag blev godkänd och det är det som räknas. Julia fick också frågor knutna till min patient och hon blev också godkänd.
Därefter annonserade professorn att tjejen med bakelserna inte behövde ha något förhör - hon var redan godkänd. I ärlighetens namn ska väl sägas att hon varit den mest aktiva under lektionerna (men i mina ögon framstår hon kanske inte som den skarpaste i gruppen), men efter bakelser, te och presenter - man blir ju lite ledsen...
De tre Alexandrarna fick korta förhör, som de klarade. En av dem ("amerikanen") var riktigt bra, men fick lägsta möjliga godkända betyg (pga tidigare konflikter).
Efter provet stack alla i gruppen så fort de kunde, utan att säga hejdå. Julia och jag passade på att tacka professorn för de två gångna veckorna och hon verkade verkligen uppskatta det. Kanske inte så konstigt, eftersom jag misstänker att hon väldigt sällan hör något positivt från någon student efter det att betygen är satta och det inte finns någon baktanke med tacket.

Under dagen började samme Alexander som igår pratat om sjukhushygien återigen antyda att vi inte borde gå på några föreläsningar - bara göra som alla andra studenter, dvs röka, dricka och festa. Och njuta av staden. Jag fick nog och förklarade att jag är trött på att bli betraktad som en idiot för att jag faktiskt vill komma hit och lära mig nåt. Tror att det är bra att vi byter grupp nu - för skulle vi fortsätta är jag rädd att stämningen skulle bli lite bistrare...
Och just det. Bakelsetjejen nämnde på lunchen att hon ska gifta sig i sommar. Hoppas hennes blivande man tycker det är ok att hon låter andra killar klämma på hennes bröst på lektionstid, fixar till håret lite extra när de manliga patienterna tittar och helt ogenerat gäspar "med hela kroppen" så att knapparna på hennes rock "råkar" gå upp. (Och för övrigt alltid har så kort kjol så att man endast ser hennes ben klädda i genomskinliga strumpbyxor under läkarrocken.) Antagligen gör han det eftersom det verkar vara ungefär så tjejer och kvinnor förväntas vara här.

"Pakrovskaja" - det sjukhuset där vi har neurologiföreläsningar

På eftermiddagen gick vi på en föreläsning om neurokirurgi. Föreläsningen var bra, men i pausen diskuterade föreläsaren med några av tjejerna huruvida det går bra att samtidigt vara en bra kirurg och en "god hustru". Denna diskussion ses som helt adekvat, medan man aldrig skulle diskutera huruvida det går bra att vara kirurg och en "god man"...

Vi har i alla fall överlevt två veckor och blivit godkända på första muntan, vilket vi firade enligt konstens regler...

Belöning nr 1

Belöning nr 2 - Julia råkade beställa en shot istället för en drink (då även shotarna stod under rubriken "cocktail"). Men ven bryr sig?

11:e april - den ryska avundsjukan

Näst sista dagen med lungmedicin avklarad. Det betyder också näst sista dagen med samma studentgrupp. Det känns skönt faktiskt. Visserligen är studenterna trevliga, men de tre killarna (som alla heter Alexander) saknar totalt respekt för läraren och gör sitt bästa för att vara allmänt dryga och odrägliga.
Gruppens stjärna är en tjej som visserligen är trevlig, men som tar varje tillfälle i akt att ställa sig in hos professorn. Dessutom flörtar hon med 2 av gruppens 3 killar ungefär 80 % av undervisningstiden (vilket resulterar i ömsesidigt, mycket odiskret taffsande ungefär hela tiden). Idag, då det ju är dagen före provet, har hon dessutom med sig bakelser och te för att bjuda professorn och gruppen på (det är visserligen tjejens födelsedag, men hon säger öppet till oss att det främst är för att professorn ska vara välvilligt inställd till gruppen på provet...)

"Pre-tenta-fika"

Vi hinner gå igenom Julias patient idag, men min ska vi träffa imorgon istället. På väg ut från patientsalen där Julias patient ligger spritar jag av händerna (med medhavd sprit - jag har varken sätt en spritflaska eller handfat med tvål på avdelningen...) varpå en av Alexandrarna kommenterar att jag ju inte ens rört patienten. Jag antyder att det kanske finns en anledning till varför det kan förekomma sjukhusinfektioner på sjukhus som det vi är på... Diskussionen går då in på huruvida jag skulle kunna tänka mig att bli läkare i Ryssland eller inte. Mitt svar på den frågan är ärligt nej, men jag säger lika sanningsenligt att jag, om jag fick välja igen, skulle läsa medicin i Sverige igen. Detta verkar inte uppskattas. Hela samtalet har en stark underton som säger: "Du ska inte tro att du är nåt för att du kommer från ett land med helt andra förutsättningar för läkare. Vi är sjukt bra här och kan i princip allt. Men förresten är jag j-ligt avundsjuk på dig, fast det kan jag ju inte visa". Patetiskt.

På eftermiddagen går vi på en föreläsning om yrkessjukdomar. Då Julia dristar sig till att fråga föreläsaren vad dagens tema är får hon ett mycket oartigt svar med innebörden "vem f-n är ni? Och den här föreläsningen kommer ni nog inte få ut något av". Under föreläsningen (som börjar 10 minuter för tidigt och som håller på i 25 minuter) gör föreläsaren sig 2 gånger lustig över att "vi har gäster från Sverige, vad tror de att de ska kunna lära sig här?"

Vi börjar bli vansinnigt trötta på alla avundsjuka människor som tycker att vi är idioter som kommit till Ryssland för att läsa medicin. Om de fortsätter i samma stil kommer de snart ha bekräftat att de har rätt för oss.

Och just det, idag har vi äntligen fått boendeavtalet påskrivet, så vi kan börja registrera Julia (som ju har ett ryskt medborgarskap) - inte där vi bor, för där bor det ju bara utlänningar, utan i ett annat studentboende... Det absurda i sammanhanget är att ingen verkar veta hur man ska hantera någon med ryskt medborgarskap. De ryska byråkraterna frågar Julia hur man ska skriva siffrorna i hennes ryska pass... 

10:e april - vi är grymma!

Idag har vi varit väldigt duktiga... Trots att onsdagar är instuderingsdagar här åkte vi till sjukhuset för att träffa den patienten som vi inte hittade igår. Innan dess lyckades vi dessutom hämta mitt registreringspapper på Visa- och passkontoret och den här gången var de riktigt trevliga. Vi lyckades dock inte skaffa studentkort för kollektivtrafiken...
Dagens patient (som jag ska presentera för gruppen imorn) var en drygt 40 år gammal kvinna med mycket svår astma. Att samtala med henne gick bra och trots att vi inte kan allt om hur saker och ting funkar här och inte vet vad allt heter fick vi en skaplig anamnes (som sannolikt kommer att sågas imorgon...). Det mest chockerande i hennes berättelse var att hon för andra gången är planerat inlagd för "svältterapi". Detta betyder att hon inte får äta (och bara dricka vatten) i 14 dagar. Jag har aldrig hört talas om något liknande...

Ett patientrum (foto Julia)

Efter att ha ätit lunch åkte vi in till Medicinska fakulteten och tillbringade 2 timmar med att vänta på Natalya som skulle ge oss studentkort (som inte var klara ännu) och papper där professorn kan skriva våra betyg... Prov på fredag - yey!

Medicinska fakulteten

9:e april - bussar, nycklar och telefoner

Idag har vi återigen ägnat timmar åt att inte göra något alls...
Vi började med att bege oss till Universitetets (SPbGU) huvudbyggnad för att hämta mina visumpapper. På bussen bevittnar vi hur en rysk tjej i vår egen ålder reser sig för en äldre man. Trevligt, och han tackar förstås. När samme herre sedan kliver av sätter sig tjejen igen. Hon hinner precis börja läsa på sin läsplatta innan en äldre kvinna kommer fram till henne och argt säger: "res dig, res dig!" När den stackars tjejen hinner fatta att kvinnan pratar med henne får hon än ordentlig utskällning av kvinnan på temat "ungdomens brist på uppfostran". Underhållande att lyssna på, men ganska sorgligt...

Väl framme på "det 12 kollegiet" (SPbGU:s huvudbyggnad) hittar jag in på visumkontoret, bara för att få veta att ingen kommer vara där och kunna lämna ut mina dokument före kl 10.00. Då klockan är strax efter 9 och vi behöver komma iväg till lektionen frågar jag hur sent kontoret har öppet. Kvinnan som sitter där tittar helt oförstående på mig när jag säger att jag inte kan vänta en timme. Kan det finnas nåt viktigare än att hämta mina dokument?
Vi åker iväg till Staliga sjukhuset nr 2.

Den mycket ståtliga ingången till utbildningsavdelningen på sjukhuset

Dagens tema är pleurautgjutning och dagens undervisningspatient är direktör för ett företag. Detta betyder i praktiken att han har ett rum med TV, kyl och bara två sängar (istället för 4). Det betyder också att man tagit "lite extra" prover - däribland syfilisserologi - "för säkerhets skull".

Idag är det också vår tur att förbereda patienter för torsdagens storrond. Då både jag och Julia är lite nervösa bestämmer vi oss för att göra båda patienterna tillsammans. Den första är en medelålders man, som först är lite skeptisk men som skiner upp som en sol när vi berättar att vi kommer från Sverige. Rumskamraterna blir nästan lite avis...

Den andra patienten finns inte på sitt rum och är inte på någon undersökning. Vi sätter oss och väntar i korridoren, då sköterskorna tror att hon är ute. När vi väntat en timme ger vi upp. Vi traskar ner från 8:e våningen till kontoret där vi låst in våra kläder och saker. Dörren är låst och inte en människa syns till. Vi blir tvungna att traska upp till 8:e våningen igen (trappuppgången är helt inrökt, så när vi kommer upp har vi samma andnöd som patienterna på lungavdelningen). Tidigare under dagen har vår grupp (inklusive professorn) blivit utskällda av en sköterska för att vi använder matsalen (eller konferensrummet) på avdelningen (tidigare studenter har tydligen haft med sig ohyra!?) så vi är lite nervösa när vi frågar två sköterskor om var vi kan få en nyckel till kontoret. De tipsar oss om att titta i ett bord som ska stå någonstans utanför kontoret, och tro det eller inte lyckas vi hitta både bord och nyckel. Vi slipper åka hem i läkarrock, men måste trots allt komma tillbaka imorgon för att träffa den andra patienten...

Högteknologisk apparatur på sjukhuset

Och just det... Sista dagarnas nytillkomna problem är min telefon. Första dagen här köpte vi ryska SIM-kort. Killen som sålde dem till oss var lite väl entusiastisk, men berättade i alla fall att vi skulle ringa gratis till varandra och att vi inte skulle ha nåt internet. Bra - vi har ju internet hemma och behövde ju bara telefoner att ringa och sms:a med.
Efter två dagar märkte jag att mina första 150 rubel (ca 30 kr) hade gått åt trots att jag bara skickat 2 sms till Sverige och några få sms till Julias ryska nummer. Lite väl dyrt, men jag laddade i alla fall på 500 rubel till samtidigt som jag funderade på varför Julia hade mycket mer pengar kvar trots att hon ringt och sms:at mer än jag. Inga mer sms till Sverige från det numret.
Eftersom jag ändå tyckte att det gått åt lite väl mycket pengar kollade jag för säkerhets skull att roamingfunktionen var avstängd. Jag blev också tipsad att ringa kundtjänst som skulle skicka en lista på mina utgifter sista 30 dagarna. Det skickade ett dokument som varken gick att öppna på Iphone, Ipad eller datorn och som jag därför fick skicka hem till Adam för konvertering till pdf. När jag så lyckades läsa dokumentet framgick det att min telefon gjort något på internet en gång i timmen och att detta något i regel tagit 4 minuter. I sann vetenskaplig anda testade jag vad som hände om jag kopplade upp telefonen till ett WiFi, satte på Airplane mode eller stänger av telefonen. Endast om telefonen var helt avstängd slutar den att dra pengar.
Idag har jag tröttnat (efter att ha haft telefonen av i ett dygn) och går tillbaka till SIM-kortaffären. De kan inte göra något, men jag frågar om jag kan byta till en variant där det ingår internet, så att jag i alla fall inte behöver betala över 50 rubel/dag. Jag får veta att jag kan det, men att de inte kan göras i den affären. Vi hittar en annan affär där en ung man är lika entusiastisk som den första vi träffade, men endast kan ge mig numret till kundtjänst, så jag ringer dit. Efter 4 minuters "telefonmusik" får jag så tala med en specialist. Hon har en mycket stressad, och för övrigt ganska otrevlig ton och när jag förklarat mitt ärende säger hon "Du måste betala för varje gång din telefon ansluter till internet". Det har jag fattat. Jag försöker flera gånger förklara för henne att det jag undrar är om hon kan se vad det är telefonen gör (så att jag kan hindra den från det) eller stänga av internet helt och hållet, men hon upprepar gång på gång samma sak. Då jag vid något tillfälle inte hör vad hon säger och frågar om pratar hon med en ännu otrevligare, dessutom sarkastiskt långsam röst, men svarar fortfarande inte på någon av mina frågor. Jag tackar för mig och ber helt enkelt killen i affären att utöka mitt abonnemang så att jag får internet. Nu betalar jag varje dag en extrakostnad för ett internet jag inte behöver, för att inte behöva betala enorma summor för något min telefon gör av sig själv. Fullständigt logiskt.

8:e april - ryska studenter

Igår fick vi en privat guidad tur runt St Petersburg av Igor och Alex. Det var väldigt trevligt, och eftersom temperaturen ju trots allt var > 0°C ägnade sig invånarna i staden åt solning utanför stadens äldsta fästning...

Om man tittar noga kan man faktiskt se att somliga har ytterst sparsamt med kläder på sig, men så noga vill man nog inte titta...

 

 

Idag hade vi fortsatt praktik och föreläsningar och jag börjar kunna dra mina slutsatser kring ryska studenter. Vi hade föreläsning med 5:e årets studenter (alltså de som ska jobba som läkare om ett år). Klassen består av ca 70 personer, varav ca 40 närvarade. Eftersom alla föreläsningar är obligatoriska tog de 40 som var där det gemensamma ansvaret att resa sig upp när de andras namn ropades upp.

I föreläsningssalen finns tydliga, inofficiella riktlinjer för var man ska sitta. Vill man höra nåt av föreläsningen sitter man i främre halvan, vill man inte höra så sätter man sig där bak. Föreläsningarna är visserligen av varierande kvalité, men de flesta är ändå helt ok. Trots detta tycker en icke försumbar del av klassen att det finns bättre saker att göra än att lyssna på föreläsaren. Att sitta och prata till exempel (inte viska). Eller systematiskt riva sönder ett papper i smala remsor för att sedan fota dessa remsor. Eller att fota andra studenters nackar. Eller att kasta lappar till varandra över föreläsningssalen. Uppfinningsrikedomen har inga gränser.

På praktiken går vi som sagt med 5 studenter från år 6. Tre av dem heter Alexander. Gruppen är rörande överens om att man inte har en framtid som doktor i Ryssland och "amerikanen" (en av Alexandrarna) har efter ett halvårs studier på Harward (av ekonomiska skäl går han resten i St Petersburg) blivit så säker på att han ska emigrera att han ständigt bär runt på en amerikansk lärobok och av principskäl inte vill lära sig hur man behandlar olika tillstånd i Ryssland...

Statliga sjukhuset nr 2, där vi numera tillbringar våra dagar

6:e april - La dolce vita

Lördagspromenad

5:e april - mutor och annat

Ännu en dag med praktik och föreläsning. Inga större katastrofer inträffar, men professorn får ett utbrott på delar av gruppen (ganska välförtjänt). Jag hade nog trott att studenterna här skulle vara artigare mot sina lärare än vad jag är van vid - men inte...

Vi träffar också två killar från Tjejenien och går och äter med dem. (Insikten att jag inte äter kött blir för dem en mindre chock, men annars är det trevligt.)

En pikant detalj om vårt boende: det finns en vakt som kollar ID när man går in 24 timmar om dygnet. Om man vill ha besök med sig går det bra fram till kl 23. Efter det betalar man vakten 200 rubel och då går det också bra...

...och på det andra medicinska universitetet i St Petersburg (jag ska inte avslöja namnet, men KI har utbyte med dem också...) lär det framgå på dörrarna till provlokalerna vad olika betyg kostar. Mysigt.

Och just det. Vi två tillfällen har vi kommit in på ämnet homosexualitet. Av de 2 personer som vi pratat om detta med har båda liknat homosexualitet vid pedofili och varit av uppfattningen att homosexualitet är en sjukdom. Med tanke på att båda personerna också snart är färdiga läkare i min egen ålder mår jag ännu lite mer illa...