20:e april - vi lever i en parodi

Igår fortsatte vi med kardiologin. Eftersom det var fredag höll läraren en timmes monolog om Sick Sinus Syndrome och hypertensiv kris. Sen var vi klara (verkligen praktik alltså...)
Efter lektionen pratde vi lite mer med läraren och förklarade igen att vi skulle behöva mer praktik eftersom vi inte tycker att det är tillräckligt med 1-2 timmar per dag. Läraren sa att han gör så för att gå de ryska studenterna till mötes (de behöver tid för att skriva examensarbete m.m.) men att vi gärna kan ha mer praktik. Men vi måste definiera vad vi vill göra så vi försökte förklara att vi gärna skulle vilja gå med "vanliga" läkare i rutinarbetet (som vi är vana vid hemma). Den typ av praktik som vi skulle vilja ha här verkar ingen ha hört talas om, men vi kom i alla fall överens om att vi ska gå med kardiologjouren nästa söndag.
När vi kommit överens om det tackade vi och gick. Eftersom det var flera timmar kvar tills föreläsningen satte vi oss i korridoren och diskuterade vad vi skulle göra. Då kom av en slump samma kardiologilärare förbi. Han undrade varför vi inte sagt till att vi inte hade något att göra. Nu skulle det komma en ny patient och vi kunde gärna ta emot henne med en av underläkarna. Vi väntade in underläkaren, men hon hälsade via den andra underläkaren att vi skulle börja med patienten själva. Vi gick in och tog anamnes och status. När vi var klara hittade vi "vår" underläkare och började redogöra för patienten. På sjukhusen här har inte studenterna någon roll i själva vården, så hon lyssnade på oss i ca 30 sekunder. Sen skulle hon själv gå in till patienten och fråga precis samma saker som vi frågat, och det var uppenbart att vi inte skulle följa med in. I efterhand har vi förstått att den "handledningen" vi kan få på avdelningen är att läsa i journalen vad de "riktiga" läkarna skrivit och kolla om vi gjort "rätt"...
Eftersom ingen verkade så intresserad av oss gick vi och åt lunch och väntade in dagens föreläsning. Efter föreläsningen (kardiomegalier) gick vi fram och pratade med chefen för institutionen för internmedicin (Mr O). Natalya hade sagt att han också var ansvarig för neurologin så att vi skulle kunna diskutera utökad praktik under den rotationen (i maj) med honom, men det stämde inte alls. Vi pratade i alla fall lite om kardiologin, men eftersom vi hade något slags plan för nästa vecka (kardiologi) fanns det inte så mycket att säga. Mr O gillade dock inte alls att vår kardiologilärare har så korta lektioner... (Det kändes som att vi förrådde honom.)

Utanför utbildningsavdelningen på sjukhuset

Idag var det konferens för unga forskare. Jag hade skickat in ett abstract och blivit utvald att hålla en muntlig presentation. Tyvärr är jag helt övertygad om att anledningen till att jag var utvald inte var att mitt abstract var så bra, utan att det faktum att jag var från Sverige var mycket viktigare.
Föredraget gick väl inte strålande, men jag överlevde i alla fall. Jag valde att hålla min presentation på engelska, eftersom jag inte är van att prata om sådana saker på ryska (jag frågade ansvariga för flera veckor sedan vad som var att föredra och det skulle vara ok). Jag var dock den enda som pratade på engelska på denna "internationella" konferens och i slutet av konferensen fällde också en av de ledande från organisationskommittén kommentaren att "vi skulle kunna göra detta på engelska och vi skulle kunna göra detta på latin, men jag tycker att vi ska fortsätta att alltid göra detta på ryska!". En absurd kombination av att de gärna vill verka internationella, men samtidigt vill understryka att de ju trots allt är bäst själva.
Under konferensen fick vi också tala med dekanus. Jag trodde först att han var en hjälpsam person, men jag har nog aldrig träffat en drygare människa. Vi förklarade för honom att vi önskar mer praktik och hur vi hade fått det presenterat att vårt utbyte skulle vara. Dekanen ringde dit Mr O och skällde ut honom framför oss för att kardiologin bara är 2 timmar per dag (stackars vår kardiologilärare som kommer få så mycket skit, trots att han är den förste som konkret försökt hjälpa oss). Sen tyckte dekanen att han skulle "testa" oss lite och började förhöra oss på lungvolymer. Jag kan ärligt säga att jag inte kan den ryska terminologin för detta, och försökte förklara detta (på svenska är det ju inga problem), men dekanen tyckte att "lungvolymer är ju internationella" (trots att de ryska översättningarna är helt obegripliga för mig). Dekanen höll ett tal för oss om att vi inte kan komma med egna "önskemål" om vi inte kan teorin ordentligt och förklarade för Mr O att vi inte kan nånting alls. Han skällde också ut oss för att vi inte varit på hans föreläsningar som på schemat är markerade som kirurgi. Eftersom vi är här för internmedicin och neurologi har vi förstås bara gått på föreläsningar i de ämnena. Dekanen var inte intresserad av att lyssna på det (han har nog fortfarande ingen aning om vad vi ska läsa här, utan ville bara visa upp sin makt) och konstaterade att han har en del klagomål på oss också. Jag bokstavligen kokade av ilska, eftersom jag kände mig så otroligt förnedrad, men lyckade i alla fall hålla igen.
Det enda possitiva som kom ut av samtalet var att Mr O föreslog lite fler aktiviteter i nästa vecka (med honom).

En jättelång korridor i den anrika huvudbyggnaden, där konferensen hölls

Efteråt var det prisutdelning på konferensen. Det kändes som något slags parodi, där ungefär hälften av alla deltagare fick något pris. Jag fick ett "tredje gradens diplom" för bra föredrag - vad nu det betyder. Jag fick i alla fall gå upp på scen och skaka hand med samme dekan som log och gratulerade. Jag log nog inte lika mycket tillbaka...

Det är en sådan absurd situation här. Å ena sidan är det prestigefullt för SPbGU att ha ett samarbete med Karolinska Institutet, men å andra sidan tar folk alla tillfällen i akt för att visa att vi studenter inte är värda något alls. Det är inte roligt att bli utskälld för att man ber om att få jobba mer. Det har nu gått tre veckor och det känns som om varje dag är något slags kamp. Snart orkar vi nog inte mer, utan åker hem.