Idag kom vi till sjukhuset en timme innan lektionen för att prata med en patient och följa med henne på coronarangio. På väg dit tog vi, underläkaren, 2 sjukskötersor och patienten (på brits) en hiss. I hissen jobbade dessutom en kvinna vars enda uppgift verkar vara att trycka på hissknapparna. Mitt emellan 2 våningar stannade så hissen. Det tog väl ungefär 30 sekunder innan sköterskorna och hisskvinnan började skylla på oss - vad gjorde vi egentligen i hissen? Studenter? - jaha, vad ska ni lära er, att åka hiss? Jag kunde inte låta bli att kommentera att hisskvinnan gott kunde sagt till innan om vi var för många.
Hisskvinnan tryckte i alla fall på nödsignalen och kom i kontakt med en kvinna som inte sa så mycket. Tydligen skulle vi bli uppvinschade för hand på något sätt... Hisskvinnan blev lite otålig och började sparka på hissdörren, vilket sannolikt hördes över hela sjukhuset. Då ropade någon utifrån att vi skulle försöka fördela tyngden lite jämnare i hissen. När vi gjort det fortsatte hissen lugnt och stilla ner till nästa våning. Tänk om man skulle kunna ge hisskvinnan en halvdagsutbidning om hur hissen fungerar, då kanske hon till och med inte skulle behöva skälla ut studenter enbart på grund av deras existens.
Coronarangion drog ut lite på tiden, så vi blev en halvtimme sena till lektionen. När vi kom in i klassrummet mötte oss en mycket tryckt stämning. Ingen hälsade på oss, och det kändes som att alla hatade oss. Undrar vad kardiologiläraren sagt till studenterna om oss... Kardiologiläraren fortsatte idag att vara extra trevlig mot oss. Tyvärr känns det inte så äkta, och antagligen är han nog bara rädd för ytterligare utskällning uppifrån.
Efter lunch åkte vi in till fakulteten. Efter allt som hänt har vi bestämt oss för att avbryta utbytet i förtid och åka hem. Det förklarade vi för Natalya. Hon försökte övertala oss att "försöka lite till" i ungefär en timme, men eftersom vi försökt i 4 veckor nu utan resultat var vi säkra. Nästa vecka åker vi hem. Det känns sorgligt att behöva lämna staden, men tyvärr är det det enda möjliga.
På kvällen träffade vi min familj igen och fikade, letade böcker och åt middag.
Hisskvinnan tryckte i alla fall på nödsignalen och kom i kontakt med en kvinna som inte sa så mycket. Tydligen skulle vi bli uppvinschade för hand på något sätt... Hisskvinnan blev lite otålig och började sparka på hissdörren, vilket sannolikt hördes över hela sjukhuset. Då ropade någon utifrån att vi skulle försöka fördela tyngden lite jämnare i hissen. När vi gjort det fortsatte hissen lugnt och stilla ner till nästa våning. Tänk om man skulle kunna ge hisskvinnan en halvdagsutbidning om hur hissen fungerar, då kanske hon till och med inte skulle behöva skälla ut studenter enbart på grund av deras existens.
Coronarangion drog ut lite på tiden, så vi blev en halvtimme sena till lektionen. När vi kom in i klassrummet mötte oss en mycket tryckt stämning. Ingen hälsade på oss, och det kändes som att alla hatade oss. Undrar vad kardiologiläraren sagt till studenterna om oss... Kardiologiläraren fortsatte idag att vara extra trevlig mot oss. Tyvärr känns det inte så äkta, och antagligen är han nog bara rädd för ytterligare utskällning uppifrån.
Efter lunch åkte vi in till fakulteten. Efter allt som hänt har vi bestämt oss för att avbryta utbytet i förtid och åka hem. Det förklarade vi för Natalya. Hon försökte övertala oss att "försöka lite till" i ungefär en timme, men eftersom vi försökt i 4 veckor nu utan resultat var vi säkra. Nästa vecka åker vi hem. Det känns sorgligt att behöva lämna staden, men tyvärr är det det enda möjliga.
På kvällen träffade vi min familj igen och fikade, letade böcker och åt middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar